Leva ut sin ilska eller inte?

Att leva ut sin ilska är nyttigt och bra, har många fått lära sig. På så sätt blir man av med sina aggressioner och mår bättre. Men enligt forskningen verkar det vara precis tvärtom: Ju mer vi lever ut vreden, ältar den, skäller och bråkar, desto argare blir vi. 

En grundtanke i vredestrenden är att många av människors psykiska problem egentligen handlar om undanträngd ilska. Man är inte ledsen, trött, deprimerad eller hungrig, man är arg! En annan grundsats är att det är förlösande att avreagera sig, på så sätt blir man av med ilskan och mår bättre.

Idén att man renas genom att leva ut starka känslor brukar kallas för katharsis. Katharsisbegreppet är gammalt, från Aristoteles tid, men plockades upp av bland andra Freud som utvecklade speciella idéer om just vrede och katharsis. Freud med flera såg vreden som en ständig drift, från vaggan till graven, som måste få utlopp. Då minskar ilsketrycket och vi mår bättre.

På senare år har forskning om ils­ka och aggression visat att katharsisteorierna om ilska inte verkar stämma i verkligheten. Ju mer man lever ut sin ilska och sina aggressioner, desto mer tycks de växa i stället, ju mer man ältar oförrätter, desto argare blir man. ”Aggressionshämmad” har varit ett vanligt, negativt begrepp inom psykologin. I dag är de flesta forskare på området överens om att det stora problemet inte är för lite aggressivitet, utan för mycket. Och intresset för aggressivitet har blivit stort i forskarvärlden.

En stor del av forskningen är inriktad på barn. De vanligaste orsakerna till att man söker hjälp hos barn- och ungdomspsykiatrin upp till tolv års ålder är trotsigt, olydigt och aggressivt beteende. Samtidigt har barnpsykiatrin haft svårt att hjälpa de aggressiva barnen. Man vet i dag att ett aggressivt beteende sällan uppstår plötsligt. Där finns oftast en lång utveckling, där barn som är överdrivet aggressiva tidigt i barndomen fortsätter med det under uppväxten och riskerar att få olika problem och bli kriminella längre fram i livet.

Aggressivitet är ett komplext beteende med rötter både i genetik, biologi, miljö och kultur. Det finns många kända riskfaktorer för aggressivt beteende. En del är medfödda, vi föds med olika temperament och aggressivitet är ett av de personlighetsdrag som är mest stabilt genom livet. Olika skador under graviditet och förlossning, och tillstånd som exempelvis adhd, kan också öka risken för att utveckla ett aggressivt beteende. Andra riskfaktorer handlar om uppväxtmiljön; överdrivet sträng uppfostran, konflikter, våld och problem i familjen, och inflytande från kamrater – en faktor som blir mycket viktig i tonåren. De olika riskfaktorerna tycks samverka och förstärka varandra, och det uppstår lätt en ond cirkel. Barn med medfödda ”sårbarhetsfaktorer” är mer känsliga för miljöfaktorer. Barn som är aggressiva och har svårt att kontrollera sina känslor får ofta ett negativt bemötande från vuxna och från andra barn.

I dag talar man också om ”överinlärning”. Ett beteende som människan har en inbyggd beredskap för, som aggressivitet, är extra lätt att lära in och ta efter.

Barn och ungdomar exponeras hela tiden för våld via medierna, inte minst genom olika dataspel och internet. Och mild aggressivitet uppmuntras ofta av vuxna, till exempel inom idrottens värld. Vi har också höjt toleransen för det lindriga våldet. När vi inte tar tillräckligt allvarligt på sådant som mobbning, skadegörelse och verbal aggressivitet eskalerar sådana beteenden snabbt.

Om vi vill komma åt den aggressivitet som leder till grovt våld, måste vi börja med den lindrigare aggressiviteten. Vi vet ju redan att det handlar om en stegrande utveckling från tidig barndom. Samhället borde satsa mer på förebyggande program och  behandling som utgår från de kunskaper och aggressivitet och våld som finns i dag. Insatser kan behövas både för barnet och för omgivningen. Det behövs till exempel mer stöd och utbildning för föräldrar och lärare, barn och unga behöver tränas i sociala färdigheter – forskning visar att många som är överdrivet aggressiva har brister i sin kommunikation med andra, de har svårt att tolka andras signaler och missuppfattar ofta andra på ett negativt sätt.

Det finns fortfarande myter om aggressiviteten som går ut på att den bara är ”symtom på något annat” och att ”det är bra att lätta på trycket”. Man säger att aggressiviteten är ett språk, i så fall behöver vi hjälpa ungdomarna att få ett annat språk.