Filmbranschen vill hellre ha skrik av smärta än av vällust

Jennifer Aniston i ”Derailed”, Uma Thurman i ”Kill Bill” och Emily Watson i ”Breaking the waves”.

Fler och fler svenska biobesökare lämnar nu salongerna efter att ha sett den amerikanska remaken ”The girl with the dragon tattoo” med en känsla av att något väldigt viktigt från Stieg Larssons böcker har försvunnit längs vägen. På bloggar, insändarsidor och här i DN är besvikelsen, med rätta, stor över att Lisbeth Salander har förvandlats till ett exponerat objekt helt beroende av sin manlige motspelare Mikael Blomqvist.

Kanske är det inte förvånande att mötet mellan den svenska feministiska kampskrift som ”Män som hatar kvinnor” faktiskt är och världen där ute har inneburit en kulturkrock. Inte heller kan vi förvänta oss att resten av världen ska se på tillvaron som vi svenskar gör. Tyvärr, hör jag en och annan sucka.

 

 
 

Trots att Larsson före sin död krävde att bokens titel inte skulle förändras så är det inga män som hatar kvinnor i de utländska massupplagorna. I den spanska översättningen har man åtminstone försökt, men stannat vid ”Los hombres que no amaban a los mujeres”. Männen som inte älskade kvinnor.

Det är onekligen viss skillnad.

Inte heller förvånar det mig att Hollywood skulle älska att sätta tänderna i Millenniumtrilogin. Delvis förstås på grund av Stieg Larssons exempellösa framgångar, men också för de för amerikanska filmmakare så kittlande detaljerna i storyn. Jag vågar påstå att det delvis är den grova våldtäktsscenen som har lockat både filmfolk och finansiärer.

Hollywood har en lång tradition av så kallade rape and revenge-filmer, från 1970-talets Christina Lindberg i ”Thriller – en grym film” till Uma Thurman i Tarantinos ”Kill Bill”. Att både visa kvinnan som ett offer och samtidigt se henne resa sig ur askan har länge varit en oemotståndlig filmisk kombination, trots att man kan tänka sig hur reaktionerna i samhället vore om kvinnor verkligen hämnades på sina förövare.

I arbetet med min bok ”Alfahannen”, som handlar just om filmbranschens fascination för att skildra utdragna övergrepp på kvinnor, såg jag gång på gång just det som ”The girl with the dragon tattoo” är ännu ett exempel på. Vi såg det i ”Monster”, i ”Boys don’t cry” i ”Dogville”, ”Baise-moi”, ”Irréversible”, ”Breaking the waves”, för att nämna några.

Att visa nakna kvinnor i explicita sexuella situationer är i det närmaste barnförbjudet – om det inte är frågan om ett övergrepp. Då frossas det i bröst, bakar, avslitna trosor och närgångna bilder på skrikande kvinnoansikten. Det perspektiv med vilket man filmar kvinnor som våldtas, underifrån, med fokus på halvslutna ögon, med vidöppen mun, är i framför allt den amerikanska filmen omöjligt om hon i stället skriker av vällust. Men inte om hon skriker av smärta.

Många gånger tror jag att det handlar om genuint engagemang och en vilja att visa det fruktansvärda i sexuella övergrepp och deras konsekvenser. Ändå är det svårt att värja sig för den voyeuristiska, ibland näst intill pornografiska blicken på kvinnor som tvingas till sex. Också svensk film har flera exempel på hur utdragna våldtäktsscener rör sig farligt nära gränsen för ren sexualisering. Minns till exempel ”Säg att du älskar mig” eller den första ”Jägarna”-filmen.

Intressant är också att notera att just att ”klara av” att bli våldtagen på film är ett tämligen säkert kort för att bli Oscarsnominerad, få en Guldbagge eller i vart fall kvala in i den mer creddiga ligan av skådespelare. Komediennen Jennifer Aniston gjorde ingen hemlighet att hon efter medverkan i den av svensken Mikael Håfström regisserade ”Derailed” (med en helt omotiverad våldtäktsscen komplett med sexiga strumpeband och ihållande skrik) hoppades på mer seriösa roller.

Den njutande kvinnan som äger sin sexualitet har helt enkelt ingen stor plats i filmhistorien. Det har däremot den underdåniga eller bemästrade kvinnan med sönderslitna kläder, blodiga innanlår och ett fast mansgrepp om halsen.

Därför blev jag inte ens förvånad när jag såg att scenen då Lisbeth Salander rider Mikael Blomkvist till (sin) orgasm i den amerikanska versionen har förvandlats till att han vrider ner henne på rygg och visar vem det är som är on top of the world.

Artikel från DN (kulturdelen)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s